Höger eller vänster? Om vägen går rakt fram?

2012-01-09 20:52:57

Vet du vad som skiljer en erkänd konstnär från en målarkludd? Jag gav dig svaret direkt. Konstnären är erkänd som konstnär, medan målarkludden inte är det. Så är det om vi förenklar det grovt. Men nu är inte världen svart eller vit, i en analog verklighet är binära tillstånd ganska sällsynta. Så även i det här fallet.

Skillnaden mellan målarkludden och den erkände konstnären är inte nödvändigtvis erkännandet i sig, utan varifrån erkännandet kommer. Vem har rätt att erkänna en konstnär?

Svaret på den frågan ligger i någonting som på akademiskt språk benämns som institutionsteori, eller institutionsteorin (i bestämd form). Det bygger alltså på att vem som helst inte har rätt att erkänna vem som helst, utan erkännande måste ske av den så kallade "institutionen", som avgör och erkänner. Institutionen i fallet med konst är exempelvis en konstskola som Konstfack. Den som är utbildad och utexaminerad på en sådan är konstnär, eller som har fått sitt erkännande som konstnär via en liknande institution.

Det här begreppet och resonemanget går inte hem hos alla, just därför att det förutsätter ett visst mått av godtycklighet och i stort sett bara tillämpas inom sammanhang som konst och kultur. I andra sammanhang håller det inte eftersom subjektivitet och upplevelser inte har lika stor tyngd.

Samma problematik förekommer inom kultur. Vad är en kulturpersonlighet? Lars-Anders Johansson på Timbro har skrivit ett par tänk- och läsvärda artiklar om det, som fokuserar på Bengt Ohlsson på DN och dennes uppgörelse med "kulturvänstern".

Jag tycker själv att det är ett intressant ämnesområde. Dels för att jag gillar att Bengt Ohlsson ryter till, och dels för att jag ser den del inslag av institutionsteorin i den här frågan.

Vad är en kulturpersonlighet? Ja, det är någon som är erkänd som en sådan. Men av vem? Jag är ingen kulturpersonlighet (även om jag betraktas som en riktig personlighet av många), och skulle inte heller bli erkänd som en sådan om jag gjorde anspråk på att vara det och fick ett erkännande från människor jag känner - det handlar inte om erkännandet som sådant, utan om varifrån det kommer.

Bengt Ohlsson har fått på skallen från olika håll efter sina utspel. Från Åsa Linderborg på Aftonbladet kommer en av de senaste draporna. Flera kulturpersonligheter kan nog tänkas vilja se ett slut på Bengt Ohlssons status som just en sådan. Det är dock inte troligt, eftersom han redan har sitt erkännande, och av många även i fortsättningen kommer att betraktas som en kulturpersonlighet. Detta även om han bland andra erkända kulturpersonligheter blir en outsider, och blir utfryst. Där kommer begrepp som kulturelit in i sammanhanget, men det tänkte jag inte gå in på nu. För min del får kulturen gärna bråka vidare internt.

Någonting som jag däremot ser som ett problem är just den här politiseringen av kulturen. Att man helst ska vara lite vänster för att bli erkänd. Det är en sida av institutionsteorin som jag inte uppskattar. Konst och kultur ska enligt min åsikt vara befriad från politiska inslag.

Jag är inte ensam om det. Det är en av orsakerna till att vi har public service-TV (läs: SvT) i det här landet; bildning, nöje och kultur i statstelevisionen ska inte styras politiskt.

Frågan är dock om det fungerar på det viset eftersom kulturen är politiskt färgad, och det just därför upplevs som mer fördelaktigt att ligga en bit åt babord på den politiska skalan? Med det säger jag dock inte att vi behöver fler borgerliga kulturpersonligheter. Tvärtom. Samtidigt som kulturvänstern anses gynnad öppnar det för de på den andra sidan av den politiska skalan att ta rena martyrpoäng genom att framställa sig som underdogs. Nu kommer jag farligt nära Goodwins lag, men för min del känns det som om det ligger väldigt nära Sverigedemokraternas mediastrategi - att vinna sympatier genom att framställa sig som förtryckt och missgynnad, vilket gör att fokuset glider bort från sakfrågan.

Vad är det egentligen vi diskuterar, om vi tar av oss våra politiskt färgade monoklar?

Däri ligger själva upprinnelsen till det här bråket. Kultur kontra borgare. Kulturslussen - anförda av en samling kulturpersonligheter - som i viss mån gjort frågan till sin egen som ett svar på omdaningen av Slussen som ett borgerligt projekt, just därför att styret i stadshuset just nu är borgerligt. Hade t ex Benny Andersson och Lena Endre varit lika villiga att uppvakta borgarråd med uppmaningen att rösta emot partilinjen - och i förlängningen sina egna väljares mandat - om förslaget varit samma som det nu liggande, men om borgarråden istället hetat Rudin eller Helldén?

Jag vet inte. Men jag tror inte det i alla fall. I alla fall inte om människorna bakom Kulturslussen valt att göra det till en partipolitisk fråga.

Så kan vi inte bara försöka slänga ut politiska perspektiv och institutionsteorin ur kultursammanhanget, och strunta i vilken politisk färg olika kulturpersonligheter har, och istället acceptera att kulturen är till för alla?

Samtidigt vill jag dock ge Bengt Ohlsson en hel del credd för det han har gjort. Hans mål ser ut att ha varit att hänga ut kulturvänstern som en slags elitistisk klubb för inbördes beundran, och har lyckats över förväntan. Inte genom det han själv har skrivit och sagt i debatten, utan genom de reaktioner som han provocerat fram.

Ett genidrag, helt enkelt.

Lika utstuderat och genialt som Sverigedemokraternas valvideo med gammeltanten med rullator som tävlade med invandrarkvinnorna med barnvagnar - där var inte målet att filmen skulle visas för hela folket (då hade de inte kommit in i riksdagen), utan för att den skulle stoppas. Den stoppades, och ökade på Sverigedemokraternas image som förtryckt parti som ständigt tystas i debatten. Så ska en slipsten dras. (Inte av dig själv, utan åt dig av dina moståndare.)

---

Som ett farväl?

2011-12-18 12:19:57

Snart är det jul, och jag håller som bäst på med julstädningen här hemma. Inte så mycket att göra idag egentligen, utan mest bara att ta hand om ett mindre berg med disk och därefter städa rent i köket (och kylskåpet i synnerhet). Det har dock slagit mig att det jag gör kanske är att ta ett slags farväl. Ett farväl av min lägenhet, som jag bott i sedan hösten 1999, och som jag rent tekniskt sett antagligen kommer att fortsätta att bo i under flera år.

Däremot är jag inte helt säker på att det kommer att kännas som just min lägenhet. Varför? Jo, hyresvärden har nu äntligen fått tummen ur och satt datum för de kommande renoveringarna och stambytena, och någon gång i år eller sommar ser det ut att vara dags för oss som bor i min trappuppgång.

Missförstå mig inte, jag ser inte det som någonting enbart negativt.

Mycket kommer att bli bättre. Vi kommer att få riktigt bredband indraget i lägenheterna (huset har varit anslutet i flera år, men inte lägenheterna), balkonger, bättre isolering, eluttag i varje rum (1940-talsnorm gäller nu) och varmt och kallt vatten i en och samma kran. Den gräsliga linoleummattan i vardagsrummet kommer att bytas ut mot parkett. Anständig elförbrukning.

Samtidigt kommer en del av bostadens karaktär att försvinna med ändringarna. Omkring 10 cm i takhöjd kommer att försvinna pga isoleringen. Det stora sköna sittbadkaret jag har kommer att bytas ut mot ett "modernt" sittbadkar vilket i grund och botten bara är ett tvättställ av större modell, men ändå bättre än duschkabin. Den coola muggstolen som man spolar i genom att dra i en kedja i taket kommer att bytas ut mot en normal sådan, fast det är ju å andra sidan bara en rent kosmetisk förändring.

Andra detaljer har vi som bor i min typ av lägenhet lyckats kämpa oss till, som att få behålla planlösningen med 2½ rum och kök, vilket byråkraterna ville ändra på genom att skapa ett "ljust och luftigt" kök genom att ta bort väggen mellan kök och matrum.

Motiveringen var någonting i stil med att det ju "egentligen" är fråga om ett enda rum, eftersom väggen består av baksidorna till olika skåp. Jo, så kan man ju kanske se det, om man väljer att bortse från funktion och användning. Men det viktiga för mig är att jag även i fortsättningen kommer att ha en avgränsare mellan kök och matrum, även om det på papperet är ett och samma rum.

Vad jag däremot kommer att få se som förlorat är en del av det egna arbete jag har lagt på lägenheten i form av målning och tapetsering. Jag har lagt en hel del jobb på att få till färgsättningen i varje rum med färger i olika fält och fondväggar. Nu blir det istället någon form av tråkiga standardtapeter, så sommarens stora projekt kommer förmodligen att bli att återställa lägenheten till dess nuvarande tillstånd som "Magnus lilla krypin" snarare än det blivande "barnrikehus á la byråkrat 2.0". Det kommer att ta tid, och det kommer att kosta en slant, men det är det värt. 

Helst av allt hade jag dock sett att jag mot betalning fått lägenheten målad i precis de färger jag vill innan inflyttningen, för att slippa det jobbet. Ett önskemål som jag var långt ifrån ensam om, men säg den byråkrat som har förståelse för det.

Efter 12 år speglar lägenheten mig själv väldigt mycket, och i princip varje detalj har en liten historia att berätta. Så jag får försöka se till att umgås så mycket som möjligt med min lägenhet under tiden den finns kvar. Vad jag kommer att flytta tillbaka till vet jag inte. Förhoppningsvis en oslipad diamant som med lite arbete kan bli någonting bättre än vad jag har idag? Det återstår att se.

Nu ska jag börja bära ner en del jox i förrådet, och sedan slänga lite tomglas och returpapper. Därefter kanske våttorka hela lägenheten?

---

Gurres farväl till friheten

2011-11-06 01:04:50

Jahapp. Klockan är strax efter ett, och jag är hemma igen. Trött som fan, men samtidigt väldigt nöjd. Idag har vi nämligen hållit svensexa för Gustav, som snart går och gifter sig. Hans sista dag och kväll i total frihet tyckte vi förtjänade att bli en minnesvärd sådan, så vi bestämde oss för att koka ihop någonting kul och intressant.

Tore var den som tog tag i det hela, och efter en del stötande och blötande kom vi fram till att det vore kul att dra med Gustav ut till Kistamässan och Gamex. För att krydda det lite bestämde vi oss för att köra Blues Brothers-tema, dvs svart/mörk kostym, hatt, vit skjorta, slips och solglasögon. Ett annat alternativ var V for Vendetta, eftersom det ju var den 5:e oktober, dvs det som i Storbritannien är känt som Guy Fawkes night. Men till sist blev det BB-temat ändå.

Sagt och gjort lurade vi iväg Gustav till Slussen, och fick en del hjälp av Karin som är journalist på Expressen, och som kontaktade Gustav för att boka in en "intervju" angående Slussens framtid. En fråga som vi alla är engagerade i. Väl där möttes han inte av någon journalist, utan istället av en samling kompisar klädda som Blues Brothers. Dessutom körde vi någonting så pass ovanligt som en mixad svensexa, dvs med både manliga och kvinnliga kompisar. Vi som stod för kidnappningen var Yours Truly, Anders, Johannes och Linnea.

Därefter bar det iväg ut till Kista och Gamex. Där fick Gustav genomföra en del uppdrag, som att spela årets spel (vilket vi utsåg Battlefield 3 till), klappa en robot, skåla med en alv, hitta en smurf (fusk, eftersom han hittade mig som haft ett sådant nick på nätet under många år), använda kraften, och en del annat. Vi hade väldigt kul på mässan, även om vi dels blev ganska trötta i fötterna, och dels plåtade jag vet inte hur många gånger. Tydligen har Blues Brothers så stor kultstatus att alla som är utklädda till dem bara måste plåtas. Undrar just i hur många FB-album jag lyckats hamna under timmarna vi var där...

Kvällen rundade vi av i restaurangen på Victoria Tower med lite god mat, och där brudgummens syster Linnea samt Tore anslöt. De har bland annat en pumpasoppa med vitlökskrutonger som är värd att mörda för - testa den som förrätt om du äter där någon gång. Sedan gjorde vi ett litet besök i skybaren på 34:e våningen, men insåg snart att det inte fanns någonstans att sitta, utan åkte tillbaka ner i loungen där vi sedan fick sällskap av ett par damer ytterligare, Louise och hennes kompis Ann.

Efter lite drinkar och minglande tog vi pendeln tillbaka in till stan, efter att Tore och en av Linneorna avvikit. Väl tillbaka i stan valde farbröderna i kategorin 30+ (jag, Anders och Johannes) att fega ur och dra hem, och lämnade sedemera Gustav på svensexa med tre kvinnor. Tja, det blir nog minnesvärt? Hur det hela slutar får vi nog veta imorgon, men förhoppningsvis blir det väl inte på någon strippklubb i alla fall med den könsfördelningen.

---

Nästa Märsta...

2011-10-21 10:24:17

Just nu sitter jag och väntar på att det så välbekanta utropet i högtalarna ska komma - "då var nästa Märsta, och vänligen notera att de tre eller fyra sista vagnarna inte stannar vid plattformen så ni får gå framåt". Jo, jag sitter på Uppsalapendeln nu, och har åkt med den ganska många gånger under åren.

Nu kom utropet. Ett par minuter efter att jag började skriva på blogginlägget. Jo, jag känner att jag måste prova att blogga mobilt för en gångs skull, eftersom min lilla "road warrior" kändes som en bra dator för just sådana saker. Ultraportabel, upp till 5 timmars batteritid (och så länge har jag kört på batteri), snygg, bra upplösning på matt skärm, och ett tangentbord som trots den lilla storleken går att skriva på.

Sådär, ett par minuter till har gått, och nu är vi nästan framme i Märsta. Jag ställer mig frågan varför de inte förlänger plattformen, eftersom den varit för kort i ganska många år nu. Eller så är det tågen som är för långa? Uppsalapendelns tåg är ju annars omkring 10-12 vagnar långa, och troligtvis längst av allt som rullar med passagerare på våra järnvägar. Det tar några minuter att gå hela vägen till vagnen näst längst fram inne på centralen.

Nej, nu rullar vi vidare. Egentligen är det här bara ett testblogginlägg.

---

iScreen, snart verklighet?

2011-09-19 18:28:27

Vad har iPod, iPad, iMac och iPhone gemensamt med MacBook? Förutom att de alla är Apple-produkter? Det är inte att de alla har namn som börjar med "i", för det gör ju inte MacBook. Nej, det är att de alla har två stavelser. Det gör det förhållandevis lätt att klura ut möjliga namn på framtida Apple-produkter. Oavsett teknik och användingsområde är det väldigt sannolikt att det kommer att bli ännu ett namn med två stavelser.

Disclaimer: jag har inte hittat någon kvarglömd tingest på någon krog, eller kontakt med någon läcka hos Apple - allt detta är fria fantasier från min sida, men någotning som jag skulle försöka mig på att utveckla om jag hade resurserna.

Därför ber jag att få presentera en kommande produkt - iScreen.

Vad är en iScreen? Och vad kommer att vara så nyskapande med en sådan? Och varför kommer det att vara en Apple-produkt? Jo, till att börja med finns det - tyvärr - inte några andra tillverkare än Apple som på allvar faktiskt vågar satsa på nya typer av produkter. Det beror delvis på att de flesta andra tillverkare inte kan göra det. Varumärket är inte tillräckligt starkt. Det erkänner jag fast det bär mig emot, eftersom jag inte är särskilt förtjust i Apples affärsmetoder. Patenttrolleri och stämningar till exempel, för att försöka få bort konkurrerande produkter från marknaden om de visar sig vara bättre än de egna.

Men åter till iScreen. Vad är en iScreen? Jo, det blir troligtvis Apples första sejour in i TV-branschen. Ett område som de hittills inte försökt sig på några landvinningar inom. En slags TV-apparat alltså. Men en unik sådan. Nåja, ganska unik. Kombinationen av egenskaper gör den unik.

Det kommer nämligen att bli fråga om en slags allt-i-ett-maskin.

Glöm allt det där med att plugga in DVD/bluray, dator, digitalbox och allt det där i platt-TVn du har sittande på väggen. Du behöver bara en iScreen. Den är kanske 40-50 tum stor, och ser till det yttre ut som en vanlig platt-TV. Eller kanske snarare en förvuxen iPad/iPhone. Inga synliga kontroller utom möjligtvis strömbrytaren, allt för att skapa en väldigt clean look.

Med iScreen kommer allt du behöver att finnas samlat i en och samma maskin. Dels kommer den att ha en slags inbyggd digitalbox där du bara behöver en CA-modul för att få in alla kanaler från Boxxer, ComHem, osv.  Du har även stöd för både trådbundet och trådlöst nätverk, så du kan koppla in den på ditt intranät och på så vis få tillgång till dina bibliotek av musik och filmer (som givetvis inte är piratkopierade). Via någon av de olika USB-portarna (och kanske firewire) kan du koppla in externa enheter som hårddiskar och mus/tangentbord. Om du nu inte vill ansluta sådana enheter via Bluetooth istället.

Och nu när vi ändå talar om bluetooth kan jag ju tipsa om fördelarna med att paira din iPad eller iPhone (Android göre sig icke besvär) med din iScreen, och på så vis få en hejdundrande grafisk fjärrkontroll att använda när du sitter i soffan.

Givetvis kan du lika gärna använda mus eller tangentbord, eftersom en iScreen inte är en halvdum pekplatta utan en fullfjädrad dator inbyggd i en stor skärm. En stor pekskärm, bör jag tillägga. Så du kan lika gärna stå framme vid skärmen och rita direkt på den om du håller presentationer, eller hoppa fram och tillbaka mellan dina olika slides. Eller byta kanal, som vi gjorde på 70- och 80-talet innan det blev standard med fjärrkontroller.

Naturligtvis kan du även köra vanliga Windowsprogram på din iScreen. Den kommer att ha en SSD-enhet som rymmer en hel del, och som kan kompletteras med en extern hårddisk via USB.

Men ljudet då? Är inte högtalarna ganska burkiga i platta enheter? Jo, men då ansluter du bara din iScreen till en extern hemmabioanläggning via exempelvis HDMI eller optisk kabel. Eller kanske satellithögtalare direkt via 3,5-mm?

HDMI ja - som grädde på moset ska du även kunna ansluta en annan dator till din iScreen, som har flera sådana ingångar. Du har en kanalväljare där du kan välja att gå via den inbyggda datorn eller visa bilden från någon ansluten enhet som dator, digitalbox eller bluray.

Precis som med en iPad är möjligheterna oändliga med en iScreen. De är bara mer oändliga, eftersom du i en iScreen får en riktig dator. Och digitalbox. Och mediaspelare (inbyggd bluray kanske vore någonting) som klarar allt från gamla CD-skivor till bluray om du är typen som gillar att få innehållet levererat på plastbitar.

iScreen riktar sig mot både företagsanvändare och vanliga konsumenter. Med en liten inbyggd webbkamera kommer den att lämpa sig väl för videokonferenser. Vill man ha någonting mer kraftfullt går det alltid att komplettera med en ordentlig videokonferenskamera som man ansluter via t ex USB. Alla och ingen målgrupp samtidigt. Precis som med iPad.

Om en sådan mackapär - som iScreen - någonsin ser dagens ljus, kommer då Apple att vara först med den? Troligtvis. Men då ska jag stämma dem eftersom jag var före dem med idén. ;-)

---

Datorernas död...

2011-09-05 19:18:29

Känns rubriken bekant? Då är det mycket möjligt att du är sjuttiotalist. Eller t o m sextiotalist. Eller kanske en bokmal av en senare generation? Datorernas död var namnet på en den fjärde (och senare den tredje) boken i en serie svenska science fiction-böcker från början av 1980-talet, Universums öde. Jag läste dem alla för många år sedan, och de skildrade en dystopisk framtid som inte längre känns lika trolig som den kanske gjorde på den tiden.

Att jag valt den rubriken för detta blogginlägg handlar till viss del om de dystra försäljningssiffrorna för persondatorerna. En del analytiker dömer ut persondatorn som en återvändsgränd i den digitala evolutionen. Andra ser mer nyanserat på saken.

Jag hör till de som väljer att se det hela mer nyanserat. En nedgång ja, men inte slutet.

Varför? Främst därför att jag ser det som en kombination av faktorer som ligger bakom den nuvarande nedgången. Det handlar inte enbart om att folk köper surfplattor istället för datorer, eller att alla blivit märkesfetischister och  väljer blänkande små saker med logotyper i form av äpplen, etc. Och definitivt inte om ett paradigmskifte.

Jag tror att det handlar om någonting så pass enkelt och konventionellt som att möta behoven hos en viss målgrupp. Behov som troligtvis kommer att existera längre hos målgrupper som inte kommer att förändras i ett nafs.

I år har jag dragit mitt strå till stacken för att hjälpa upp försäljningssiffrorna på persondatorfronten. Jag har dels köpt en ny bärbar dator, och dels uppgraderat min stationära maskin här hemma. I båda fallen har det varit fråga om någonting behovsdrivet. Det tidigare - nästan fyra år gamla - innanmätet i min stationära maskin har jag byggt ihop en ny server av, och min gamla bärbara (tre år gammal i augusti) gav jag bort till ett slags biståndsprojekt i Sydafrika.

Mina behov var ganska tydliga. Jag ville ha både kraft och behändighet.

I min värld betyder det en att jag behöver någonting som är så litet och lätt att det nästan går ner i fickan men ändå går att jobba effektivt på, kontra någonting som klarar av att köra de senaste spelen med alla inställningar på max. Den som är bekant med uttrycket "no size fits all"/"one size fits nobody" vet vad det innebär. Nämligen att jag behövde två datorer, eftersom det är omöjligt att kombinera dessa egenskaper i en och samma burk. Surfplatta har däremot aldrig funnits på kartan för mig. Den duger inte som spelmaskin och sannerligen inte för systemutveckling. Och så resonerar många andra, och därmed kommer man även i framtiden att köpa datorer som möter behoven.

HP har valt att kasta Fan i sjön och kränger sin persondatordivision. Datorerna säljer för dåligt helt enkelt. Och det kan jag nästan förstå. De är liksom så många andra märkesdatorer förhållandevis dyra, men PC-användare är till skillnad från Apple-folket inte intresserade av loggan eller namnet på datorn. Det som räknas är den prestanda man får för pengarna, och då blir det till att konkurrera på den fronten. Den som kan sälja billigaste datorerna vinner. Det kan troligtvis inte HP. IBM kunde inte utan gav upp. Acer kan inte. Apple behöver inte eftersom en stor del av användarna bryr sig mer om utsidan än insidan, tycker jag lite fördomsfullt. (Gäller dock långt ifrån alla, men ändå ganska många.) För det stora drakarna finns det dock en annan fråga, och det är förtroendet hos stora företagskunder. Det kommer jag till längre ner.

Nu kommer vi dock till en mer intressant aspekt av det hela. Nämligen att allt i grund och botten kanske är Microsofts fel snarare än Apples?

Ja, det där skrev jag på skämt. Men det grundar sig på en sak, nämligen Moores lag. "Andelen transistorer som får plats på ett chip ökar exponentiellt", eller på ren svenska, att den där värstingdatorn man köper idag kommer att vara föråldrad om ett par år. Så var det för inte allt för många år sedan. Parallellt med utvecklingen av hårdvaran blev mjukvaran mer krävande, vilket tvingade många att uppgradera regelbundet för att kunna fortsätta att arbeta effektivt. Mjukvaran ställde krav på hårdvaran som tvingade fram uppgraderingar.

Där ser jag dock en förändring. På något sätt känns det som om hårdvaran nu börjat dra ifrån mjukvaran. Windows XP kom för ca 10 år sedan, men används än idag. För ca fem år sedan kom Windows Vista. En parentes, men det följde i alla fall mönstret med allt mer krävande mjukvara. Den dator som kört Windows XP utan problem gick på knäna när operativsystemet uppgraderades till Vista. Men så kom Windows 7, och helt plötsligt dök hårdvarukraven igen, och var nere på nästan samma nivå som för Windows XP. En gammal dator blev helt plötsligt som ny. Eller i alla fall inte helt oanvändbar.

Microsoft satte alltså Moores lag ur spel?

Kanske. Jag vet i alla fall en sak, och det är att min gamla stationära dator fortfarande var relativt snabb när jag uppgraderade den för någon månad sedan. Nu är den raketsnabb. (Nåja, att öka minnet från 4 till 16 Gigabyte bör ju märkas, liksom att gå från Core 2 Quad till Core i7.) Men uppgraderingen var inte på något sätt framtvingad. Det var rent prylbögeri från min sida. Jag ville ha en krallig dator att göra roliga saker på. Kanske är det ett tecken på en trend? Att många struntar i att uppgradera eller köpa nytt helt enkelt därför att det inte känns som om det behövs?

Min bärbara dator är raka motsatsen. Förhållandevis klen och obscent lågt Epxerience Index. Men den funkar bra att skriva på och som enklare multimediamaskin, och är dessutom så lätt att jag inte märker att jag har den i väskan.

Min tredje dator är en HP. Den står här på mitt skrivbord, uppkopplad mot arbetsgivarens intranät eftersom jag går igenom en del källkod i jakt saker jag behöver åtgärda för att bli klar med en uppgift som jag vill ha klar igår. 

Det du. En märkesdator. Fast den är inte min egen, utan min arbetsgivares. Inte inköpt för att min arbetsgivare är förtjust i logotypen (som upponervänd ser ut att säga "dy"), utan snarare för att det är en stabil partner som kommer att finnas kvar så länge datorn inte är avskriven. Support, garanti och liknande underlättas ju knappast av att tillverkaren går i konkurs.

Den är samtidigt ett väldigt bra exempel på den här one size-problematiken. Den är portabel. Den är kraftfull. Den har en stor skärm med hög upplösning. Batteritiden är hyfsad. Stor musplatta och ordentligt tangentbord med numerisk knappsats. En extremt bra kompromiss, och perfekt i mitt jobb som systemutvecklare.

Den är alltså nästan som en stationär dator att arbeta på. Men bara nästan. För en kompromiss är, oavsett hur bra den är, fortfarande en kompromiss. Den typen av dator känns mer som en bärbar än en stationär när man jobbar på den. Och känns mer som en stationär än en bärbar när man ska bära omkring den.

Ändå är det just den typen av dator man som arbetsgivare måste välja åt sina anställda. Den ska främst användas till att producera någonting, på kontoret, och då använder man ändå extern skärm, mus och tangentbord så att den blir som en riktig stationär (men strömsnålare). Däremot är den nog svår att sälja till privatpersoner, eftersom det är en arbetsdator. Privatpersoner/konsumenter är en stor och viktig grupp, vars krav drivit igenom många förändringar som idag ses som någonting naturligt - när såg du senast en beige dator, t ex?

Den typ av kunder som företagen representerar kommer dock alltid att finnas kvar, även om marknaden krymper i takt med att uppgraderingsbehoven kommer allt glesare. Men de kommer. Beslut fattas dock fortfarande på i första hand rationella grunder. Pris kontra prestanda. Åtaganden från leverantören. Ändamålsenlighet. Inte "look, shiny" som är argumentet för många konsumentorienterade datorer. Jag tror inte att styrelsen på ett IT-företag som sysslar med systemutveckling kommer att fatta beslutet att vi hädanefter ska skriva programkod på "paddor" eller "tabbar".

Nu tror jag dock att PC-industrin kan sätta sitt hopp till Microsoft. Windows 8 är på väg, och med det börjar kanske Moores lag att gälla igen? Vi som har erfarenhet av produkter som MS DOS 4.0, Windows 95/98/ME, Windows Vista, osv vet att Microsoft trots allt har en förmåga att utveckla operativsystem som ökar folks motivation att uppgradera hårdvaran, även om de dabbade sig en aning med både Windows XP och Windows 7. ;-)

---

Ketchup!

2011-06-18 20:49:31

... Eller "catch up", som vitsen lyder på engelska. Du har kanske hört den? Kanske som barn? På svenska går en stor del av poängen förlorad - "två tomater är ute och går, och så blir den ene överkörd. Då säger den andre kom nu ketchup så går vi". På engelska är vänder sig bara den andre tomaten om och säger "catch up". Nåja, lite ordvitseri kan förekomma i det här inlägget. Du är härmed varnad.

Först och främst har jag nu sett den gamla svenska kalkonfilmen Rymdinvasion i labb-land (Lappland). Jo, det är en ordvits, och en dålig sådan till på köpet. Men jag ska inte avslöja varför, eftersom du kan se filmen själv via Voddler. Blev dock lite besviken eftersom jag hade väntat mig en svensk variant av Plan 9 from Outer Space, denna gamla "pärla" av Ed Wood. Men tråkigt nog var den relativt välgjord för sin tid, även om storyn kanske inte var så mycket att hänga i granen.

Men, på tal om det här med ketchup då, vad menar jag med det? Jo, att jag behöver komma ikapp med en del bloggande. Jag har inte skrivit så fasligt mycket på sistone, vilket beror på att jag haft annat för mig och prioriterat det som känts mest angeläget. Som att jobba, umgås med människor och bara koppla av när jag har en stund över.

Jobbet rullar på, och jag har hamnat i den något oväntade sitsen att jag börjat tycka att det är riktigt kul och intressant att knacka SQL. Förmodligen eftersom det i jobbet handlar om praktisk tillämpning, snarare än att skriva sådant som kan betraktas som renlärig SQL vilket lärs ut på högskolor och universitet. Sedan är det väl även en fråga om tävlingsinstinkt. Det är jag mot datorn, och det känns sååå skönt när jag väl lyckas få till någonting vettigt utifrån ett gäng frågor som ska härleda någonting från femtioelva tabeller. Utmaningar och detektivarbete, alltså.

På tal om jobbet då, så hade vi fest nu i veckan. Riktigt trevlig och annorlunda tillställning, i och med att vi först stuvade in oss i en väntande buss som sedan körde oss ut till Dalarö, där vi klev av vid Ornö-färjan. Därefter blev vi hämtade med båt som körde oss vidare till Dalarö Skans. Det är ju lite av mina hemtrakter eftersom päronen haft båten på Gålö sedan 70-talet ungefär, och jag seglat förbi Dalarö Skans sisådär en kvintiljon gånger vid det här laget. Däremot har jag bara varit iland en gång tidigare (för närmare 30 år sedan, tror jag), och då fanns det ju inte något flådigt värdshus där. Så det var där vi hade vår fest, på värdshuset på Dalarö Skans. Det var en ganska speciell upplevelse måste jag erkänna, eftersom det är en speciell miljö. En fästning från 1600-talet som nätt och jämnt får plats på den lilla kobbe den är byggd på. Givetvis blev det även en hel del båtsnack eftersom en av cheferna själv har båten i närheten, och miljön i sig inbjuder till sådant.

Hur som helst, ikväll är det softarkväll. Har nu äntligen blivit med Blu-Ray, och samtidigt skaffat ny hemmabioanläggning. Intressant egentligen, med tanke på hur det startade...

Hur det startade? Jo, det började med att jag körde igång med uppgraderingen av min stationära dator. Nytt grafikkort, och så byter jag ut moderkort, processor och lite sådant nästa vecka. Nya grafikkortet har HDMI, så jag kan nu få ut ganska bra ljud på platt-TVn, vilket är kul när jag vill se film. Samtidigt började dvd-läsaren i datorn ge upp. Och då tänkte jag att jag ju lika gärna kunde skaffa en BD-läsare istället. Och när jag ändå skulle göra det kunde jag ju köpa en film (1408) på BD också. Men en film bör ju ha bra ljud, så då insåg jag att jag kanske skulle göra slag i saken och byta ut min hemmabioanläggning också... Osv.

Så till sist bytte jag DVD-läsaren till BD. Samtidigt som jag köpte en ny 5.1-reciever med ett gäng ingångar för HDMI, optisk och vanligt analogt ljud. Och på köpet fick jag en bättre hemmabiomiljö, eftersom jag nu kan se filmer i hyfsad kvalle på TVn. T o m DVDer blir bättre, eftersom de skalas upp och ljudet matas ut via en riktigt bra anläggning.

Så därför är jag inte det minsta neråt över att en kompis flyttade sin födelsedagsfest (har ändå firat honom redan) till början av juli eftersom det var så många som hade svårt att komma loss den här helgen. Nu är bara frågan vilken film jag vill se härnäst. Kalkonfilmen från 50-talet var ju underhållande, men nu vill jag se någonting bra. ;-)

---

Helgen slut

2011-05-08 19:00:13

Då var det söndag igen, och snart är det måndag. Första veckan i mitt "nya" liv är nu avklarad. En vecka med mycket nytt och många aktiviteter. Nya arbetskamrater (följd av nytt jobb), ny dygnsrytm, och så en del nygamla aktiviteter ute i Kista.

Helgen blev nästan lika intensiv som veckan. En - visserligen ganska kort - AW med Tore och Annika i fredags, fest hos Tore igår, plus en halvlång vackert väder-tur på fulhojen på dagen igår. Idag har jag mest bara städat här hemma, och har gett mig på badrummet with a vengeance. Alla avlagringar ska bort, så nu blänker både badkar och tvättställ. Ska snart ge mig i kast med golvet också... Men först ska jag sätta igång med middagen. Makaronilåda, som även får bli morgondagens lunch.

Just det här med städning är ett intressant ämne. Funderar på om jag ska skaffa städerska eller ej. Visserligen kostar det lite, men samtidigt har ju fritiden också ett värde. Hur stort? Svårt att säga. Väntar ett tag med den frågan tror jag. En fördel med att tillbringa mindre tid hemma är ju att jag samtidigt stökar till mindre. Plockstädningen måste man ju ändå sköta själv, och det är samtidigt den jobbigaste delen. Får se hur det blir. Trots allt tror jag att det blir ganska bra med fritid framöver, eftersom jag inte längre har någon restid till och från jobbet att tala om. Om jag kommer hem vid halv fem-fem varje dag är det fortfarande ganska mycket kvar av dagen så att säga.

Festen igår då? Jo, den var väldigt trevlig. Gott om trevliga människor och lagom mycket av det mesta. Bra käk, väldigt god kladdkaka till efterrätt (bra jobbat, Annika!), och som kronan på verket bjöd Regina på en helt lysande roast av födelsedagsbarnet. Inga detaljer här, dock. What happens on Lidingö stays on Lidingö, typ.

Cyklingen var också riktigt trevlig. Mest bara för att komma ut och få lite sol och luft, men även för att provköra cykeln efter fälgbytet. Känns som om hjulet fortfarande behöver riktas upp en aning, men jag tror att det får vänta tills jag skaffat riktställ. Ja, det GÅR att göra hjälpligt utan riktställ om man låter hjulet sitta kvar i ramen och använder sig av någonting för att på ett ungefär markera var fälgen borde befinna sig. Samtidigt rör det sig ändå bara om avvikelser på bråkdelar av en millimeter lite här och var, och hjulet behöver snurra ganska fort för att det ens ska märkas. Några av de andra gästerna på festen tyckte för övrigt att det var märkligt att jag orkade vara där igår, med tanke på att jag hade cyklat hela 3½ mil tidigare på dagen. Tja, jag antar att normala människor har lite annan syn på vad som är långt än vi inkokta cykelnördar?

På tal om cykling blir det nog cykling till jobbet imorgon också. Ser ut att bli lite kyligt på morgonen, men det är knappast något problem. Visserligen är det så nära att jag inte hinner bli varm, men å andra sidan hinner jag inte heller börja frysa. På kvällen ska jag ner på stan för ett YIMBY-möte, så det blir nog till att trampa dit också, plus att jag ev. ska intervjua en bekant ang. digital inkludering innan dess. Får se hur det blir. Känns i alla fall som om det kommer att bli en del km på cykeln framöver.

---

Och så varva ner då...

2011-05-06 19:45:47

Jahaja, då var det helg. "Igen", hade jag sagt för bara en vecka sedan, "äntligen" säger jag idag. För den här veckan har verkligen varit av det mer innehållsrika slaget. Så räkna inte med ett kort och koncist blogginlägg. I det här ska jag försöka sammanfatta det som hänt under veckan. Börjat på nytt jobb, gått på pressvisning av det nya och omarbetade förslaget för Slussen, varit på ännu ett möte med Kista Socials, besökt firandet av Digital Art Centers ettårsjubileum och dessutom kommit igång med cyklingen till jobbet.

Så vad har då hänt? Jag börjar i rätt ände. Med måndagen, alltså. Då började jag på nya jobbet på ett IT-företag i Skanstull. En dag som jag sett fram emot i flera veckors tid nu. Efter några år på universitet och högskola liksom några hundra högskolepoäng i bagaget känns det väldigt skönt att återigen börja jobba normala tider. Måndag till fredag. Nio till fem. Nja, det där med nio till fem stämmer kanske inte - man vill ju hinna ta lunch också.

Så målsättningen är snarare att köra tiderna halv åtta till fyra, eller kvart i åtta till kvart över fyra, som igår. Man får mycket gjort före lunch, och kommer dessutom hem i ganska god tid.

Den som känner mig höjer nog på ögonbrynen nu. Vad gör jag, som är allt annat än morgonpigg, på jobbet så okristligt tidigt? Jo, saken är den att jag nu har väldigt nära till jobbet. Från att ha haft ca 50-60 minuters restid ut till Kista och DSV har jag nu 5-10 minuters cykelväg till Skanstull. Att promenera tar 15-20 minuter. Med den restiden är det inte så svårt att vara på jobbet tidigt. Däremot fick cykla-till-jobbet-premiären vänta några dagar pga vädret.

Hur som helst, nu har jag börjat jobba, och jag känner mig redan som en i gänget. Det gjorde jag redan från dag 1. Det kan i och för sig bero på att vi är åtta pers i gruppen, varav fyra heter Magnus... Kanske ska börja kalla mig för Rudolf istället? Gruppen i sig är väldigt trevlig. Som bordsgranne har jag fått en gammal och erfaren IT-räv som tycks ha ungefär samma (dåliga) humor som jag, och rygg-mot-rygg sitter en gotlänning med väldigt skön gotländsk dialekt. Dessvärre har jag fått plats vid ett fönster och i mina ögon ganska distraherande utsikt över Johanneshov och sjöstan, så jag får nog för säkerhets skull jobba med nerdragna persienner för att inte produktiviteten ska bli lidande. Lyxproblem kan vara riktigt jobbiga. Dessutom kan det gå åt fanders med viktminskningen, eftersom det finns mängder med bra matställen precis utanför dörren. Skrev jag någonting om lyxproblem..?

I fråga om rent arbete har veckan varit ganska intensiv. Dels för att jag ska arbeta med ett stort system som jag nu måste lära mig att förstå och sätta mig in i. Att jag är ganska hyfsad som systemutvecklare och tycker att det är ganska lätt att växla mellan olika språk är en sak, men det blir alltid klurigare när man ska jobba med någonting som någon annan byggt. Så jag gissar att min nya dator på jobbet i form av en bärbar HP (en muskelburk som klår min stationära med besked) kommer att få följa med mig hem flera kvällar framöver, så jag kan labba och leka runt lite i min personliga utvecklingsmiljö - to feel the vibe of it. Så det känns definitivt tryggt att ha så många erfarna utvecklare i min närhet, eftersom de jobbat med systemen i flera års tid.

Men nu har det ju inte bara varit fråga om jobb den här veckan. Det har även handlat en del om YIMBY. Om Stockholm. Om Slussen. Och om en väldigt spännande stadsdel som är under utveckling, nämligen Kista.

Så, Slussen då? I måndags fick jag ett telefonsamtal från Anders, som undrade om jag kunde komma bort till Slussen över lunchen. Då var det pressvisning och vi hade blivit inbjudna, så en av oss skulle sända live över nätet, samtidigt som den andre fotograferade. Sagt och gjort drog jag dit, och tillbringade en stund med att filma pressvisningen av den nya modellen liksom med att ta lite bilder. Sedan blev det årets snabbaste lunch på donken och tillbaka till jobbet, vilket är ironiskt eftersom det ju tekniskt sett blev fråga om en långlunch - 1½ timme (varav fem minuter gick åt till att faktiskt äta).

Det spelade emellertid inte så stor roll just den dagen, eftersom min dator inte hade hunnit anlända ännu, och när jag kom in igen var den fortfarande på väg. Hade dock med mig min egen bärbara, så jag kunde göra en del saker som att läsa mail och planera schema, osv.

Nu var det emellertid inte slut på YIMBY-aktiviteterna för den veckan. På torsdag morgon var det möte med Kista Socials (vid 8, innan jobbet) och sedan firandet av DACs ettårsjubileum på kvällen. Störigt på sätt och vis, eftersom olika events och aktiviteter annars brukar fördela sig ganska jämnt över tid, och inte dimpa ner samtidigt.

Det innebar ett väldigt pusslande med schemat för min del, och en hel del tid på t-banan. I normala fall skulle jag inte ens försöka få ihop en sådan dag, eftersom jobbet kommer i första hand. Det går bra att antingen börja lite senare eller gå lite tidigare, men inte båda delarna på en och samma dag. Men just den här gången gick det bra eftersom jag inte hade någonting inplanerat just vid den dagen. Men så är det att börja leva ett normalt liv igen, och jag kommer inte att kunna engagera mig i sådant som inte ligger på kvällar eller helger.

Kvällen på DAC var väldigt lyckad. Jag kom dit ungefär efter att de inbjudna talarna var klara med att hålla tal och det var dags att börja mingla. Där mötte jag först KistaChic (som till vardags är känd som Sabina) och Åke från SSB Labs, och båda står bakom nätverket Kista Socials. Efter en stund dök Jonas från YIMBY upp.

Nu är ju Kista som en liten by på många sätt och vis. I alla fall i den mån att jag alltid springer på folk jag känner när jag är där. Förutom flera bekanta från Kista Science City träffade jag även en hel del folk från DSV, som ju står bakom Digital Art Center. Bland annat de båda tidigare ITK:arna Paula (jobbar nu på DSV) och Therese (numera evangelist på Microsoft), plus en av lärarna (som också är YIMBYit vad jag vet) på en kurs jag läser på distans, och som jag ska se till att bli klar med ASAP.

Kvällen bjöd i övrigt på mer än bara trevligt sällskap, minglande och vin. Dessutom serverades vi en buffé som satt riktigt fint, och därefter vad som troligtvis var Kistas största tårta. Dessvärre lyste kaffet med sin frånvaro, så både jag och Jonas fick oss en släng av paltkoma lagom till uppträdandet där en barn-/ungdomsgrupp dansade. Förutom uppträdandet fanns det mer att se, bland annat i form av olika spel. En "klättervägg" där man ska greppa olika handtag när de lyser, spelet Mindball där två lag om tre personer med elektroder på huvudet ska få en boll att rulla över på motståndarens planhalva genom att tänka så lite som möjligt. Det spelade vi redan på morgonen, och Jonas och jag vann ihop med en tredje kille över Emma och Mattias från Kista Science City som fick förstärkning av Åke från biblioteket. Om det ska ses som en merit vet jag dock inte, eftersom det ju gick ut på att tänka så lite som möjligt...

Hur som helst, där satte vi P för vårt deltagande denna kväll, och drog iväg mot t-banan. Det var väldigt trevligt, men är man trött så är man - vi hade ju varit där redan vid 8 på morgonen, och vi bor båda söder om stan, vilket innebär en timmes restid. Nästan.

För min egen del blev fredagen ganska lugn. Då jobbade jag mest på att installera en lokal kopia av systemet jag ska arbeta med, vilket gick sådär. Funkade? Nix. Men det funkade i alla fall till viss del. En del problem kan orsakas av att IE9 följde med som förinstallerad webbläsare på min dator, så det ska jag ta reda på nu hade jag tänkt. Annars tror jag nog att det är mer rimligt att skylla på att installationen gjordes av ett blåbär (yours truly) snarare än webbläsaren. ;-)

Med slutet på fredagen var även arbetsveckan slut, och jag trodde att jag kunde slå mig till ro med en usel skräckfilm och lite vin, men så kom det sig att Tore som fyllde år (och har sin ordinarie fest ikväll) ville dricka lite öl för att fira födelsedagen, så vi var tre som hamnade på Rival vid Mariatorget och softade en stund. Sedan kunde jag krypa hem och därefter till kojs. Kan säga att jag inte sovit så gott på länge.

Menmen, nu är det snart fest, så jag måste göra mig i ordning och sedan ta mig ut på Lidingö.

---

En gris är en gris...

2011-04-17 20:19:30

... Även om man sminkar den. Precis som en abortmotståndare är en abortmotståndare även om denne försöker klä sina gamla åsikter i nya ord. Det visar två herrar prov på i en debattartikel i dagens DN. Ord som "nyansering" och "modernisering" av abortfrågan. Intressanta eufemismer. För nog handlar det väl till syvende og sist ändå om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp?

Denna pärla till försök att marknadsföra en föråldrad och patriarkal (ursäkta om jag låter som om jag snöat in på genusvetenskap ;-)) attityd gentemot kvinnan som boskap är resultatet av arbetet av inte mindre än två akademiker. En docent, en fil dr, båda vid Stockholms Universitet. Är det inte glädjande att se att universitetets resurser används klokt?

Nu tänker jag inte tråka ut dig med en allt för detaljerad återgivning av deras resonemang.

Vill du bli uttråkad föreslår jag att du istället läser artikeln. Som bonus blir du kanske arg. En ännu större bonus är den sjukdomsinsikt du kanske når om du händelsevis skulle tycka att herrarnas idéer är vettiga, för om så är fallet är du troligtvis en idiot i klinisk bemärkelse.

Kärnan i den här frågeställningen är egentligen ganska enkel. Tanken med vårt system för aborter bygger på ett ställningstagande som även det är ganska enkelt: så länge ett foster inte är livsdugligt är det kvinnans sak att bestämma om dess framtid, eftersom det då är en del av kvinnans kropp. Kan det överleva utanför kvinnans kropp är det livsdugligt, men annars är det kvinnan som håller fostret vid liv.

Var gränsen rent tidsmässigt sett går för ett foster att överleva en abort är omdebatterad. I det här sammanhanget är det dock en ganska ointressant frågeställning.

En mer intressant frågeställning är varför de här herrarna vill göra aborter till en klassfråga. Ja, varför? Att ta bort de fria aborterna, så att fattiga människor då skulle tvingas till att föda eftersom de inte har råd att betala för det? Vad är egentligen nyttan med det? Ja, på ett sätt är det förståeligt. Det ser bättre ut för abortmotståndarna eftersom det innebär att färre kvinnor rent statistiskt sett gör abort, eftersom många inte kan betala för det.

Den mest intressanta frågan är dock varför de vill att vårt samhälle ska välja den vägen. Och att det handlar om två akademiker och inte religiösa knäppgökar tycker jag är rent ut sagt skrämmande. De kan inte skylla sina åsikter och ställningstagande på dumhet och brist på bildning, vilket ofta är fallet med de religiösa extremister som vill binda kvinnan vid spisen.

Att läsa debattartikeln gav mig i alla fall intrycket att artikelförfattarna saknar en del kontakt med verkligheten. Detta genom deras naiva tro att det inte blir något problem med illegala aborter om vi ser till att skapa kliniker som - mot betalning - genomför aborter. Är det till en sådan klinik en fattig kvinna kommer att söka sig för att göra abort?

Eller är det så enkelt att herr filosofen och herr docenten lever i föreställningen att alla är rika här i Sverige och har råd med sådant? I Sverige, där tandvård har blivit en klassfråga?

Otroligt att Stockholms Universitet medverkar till den här typen av "forskning". Liksom att Vetenskapsrådet finansierar den. Vad blir deras nästa snilleblixt? Legalisering av våldtäkter? Det handlar ju också om ofödda barns rätt att komma till världen.

---